Här är resultatet av Noors och min färgningsdate:
Noor har länge önskat sig ett par tumvantar som går att öppna (så man lättare kan plocka upp saker, stänga dragkedjor etc) och till slut blev de verklighet. Hon älskar dom!
Stickade på 2.5 mm. Jag utgick från ett basmönster i en av Anne Budds böcker, och så la jag till öppningen. Jag skulle själv vilja ha ett par "öppningsvantar" och om jag ber snällt kanske jag kan få lite av Noors garn.
Jag och Noor hade en färgningsdate häromdagen. Noor har beställt ett par vantar, och inget av garnen hemma uppfyllde kraven på färgen hon vill ha, så vi fick till att ta fram färgerna och göra eget garn.
Det krävs mycket koncentration för att man ska färga.
Jag passade på att färga om en del beige garn som jag ärvt från min mormor.
Tanken var att färga det i 3 olika färger som passade ihop, men ett litet missöde med färgpulvret ändrade planerna. Det blev en lite subtilare turkos, och så knall-lila. Då passade jag på att göra knall-orange också. Eventuellt så färgar jag om det turkosa garnet så det passar ihop med de andra två, eller så har jag dom till olika projekt.
Inte för att Noor och jag kom iväg till medeltidsveckan detta år, men jag ville ändå sy en ny vikingajacka till henne. Den jag sydde för några år sedan har blivit lite kort i ärmarna, men fungerar i övrigt ganska bra. Men till nästa år så tror jag att det är läge med en ny.
Jag tog det inte alltför trevliga röda tyg jag vävde förra året (fördelen med tyg man inte gillar så mycket är att det inte är något som helst trauma att klippa i det).
Fodret är rött linne, och jag kantade alla fållar med blått garn.
Den är inte lika fin som den första (som är perfekt) men den duger. Det saknas spännen till den, men så har jag ju också ett år på mig innan den behövs.
Bylsig och lång - gott om plats att växa, så förhoppningsvis så fungerar den nästa år.
Ibland blir man som mor extra stolt!
Jag hade spinnträff hemma hos mig förra veckan, och då Noors lekkompis inte dök upp så blev ju tristessen nästan outhärdlig för henne. Vad gör man då? Man sätter sig och väver så klart!
Jag behöver ganska akut komma på ett sätt att få till ett bättre skäl...
Hon väver en duk i många fina färger, och är jätteduktig. Trådarna som sticker ut på sidan "ska vara så", men jag tänker att man kan klippa av dom och kanta med snedslå eller något för att få en mer praktisk duk.
Den stora planen är att möblera om i mitt rum, så vi kan ha våra vävstolar brevid varandra, något både hon och jag vill. Tänk vad härligt att kunna och sitta och väva tillsammans!
Noor har fått en ny, uppdaterad klädsel till årets medeltidsvecka - den förra var lite kort :)
Det blev 2 underklänningar, 1 överklänning, 1 ylleklänning och 1 huva. Yllejackan från förra året fungerar fortfarande som tur är. Hon hade beställt ROSA kläder, så linnekläderna är rosa och lila. Ylleklänningen är en stuv som jag ärvde av min farmor, och jag tror den fått godkänt trots att den har fel färg.
Nu syr jag till mig själv, och är nästan klar med det med. Och imorgon åker vi!
Idag och imorgon har jag ledigt från jobbet för min distanskurs i vävning har träff i Stockholm.
Och här är morgondagens vävare, på egen vävstol inköpt på Warp & Wefts flyttrea:
Rosa inslag, så klart. Noor väver en matta säger hon.
Vi hade en toppenvecka i Visby på medeltidsveckan, strålande sol och strålande humör.
Det var jätteroligt, men samtidigt skönt att komma hem till säng och duschar med varmvatten.
Jag har lite svårt att få till det när jag stickar. Passformen vill sig inte riktigt, och det blir ofta för stort, för litet, för långt, för konstigt. Här är ytterligare några exempel:
Den här mössan stickade jag till mig själv. Nu har min 2-åring bestämt att den här hennes, och det är svårt att säga emot när den passar henne, och inte mig.
Den här tröjan fick Noor i 1-års present. Nu är hon 2 1/2....
Och när jag ändå pratar om Noor, så här jobbigt kan det vara att vara liten:
Ska dom aldrig börja någon gång?!?!
Häromdagen så satte jag mig att tesa ull, jag måste spinna lite mer garn för att bli klar med den nålbundna mössan till Noor. Hjälpsam som hon är (eller ska man kanske kalla det krävande?) så fick hon lite ull. Och hon var en hejare på att tesa! Kanske inte så bra på att sortera bort dubbelklipp och skräpp, och allmänt gå igenom ullen för att sortera ordentligt, men den blev helt klart luftigare och mer utspridd.
Och så är det ju väldigt kul!*
När jag sa att vi gjorde så med ullen, för att vi sedan skulle kunna karda den, så sprang hon genast glatt och hämtade sin kavel. Karda och kavla låter nog ganska lika. Resultatet blir kanske inte detsamma, men vad gör det?
*Blåtiran är inte det minsta ull-relaterad
